Nu börjar chocken komma på allvar hos oss alla.

Uffe fick sin diagnos 1995. Ulcerös Colit

Han har levt med denna sjukdom i alla år. En till två gånger per år så har dom undersökt honom och haft koll på sjukdomen.

Ingen kunde se på honom att han hade denna sjukdomen.

I år gjorde han sin rutinundersökning och dom såg denna polyp i tarmen. Prover togs och det var bara att vänta tills han skulle träffa sin läkare.

Den dagen kunde jag inte följa med, vilket jag alltid brukar göra.

Efter undersökingen ringde han hem och sa att polypen var cancer.

Hur kunde detta vara möjligt? Uffe som alltid är så pigg och glad.

Inget fel på kondis, matlust eller viktnedgång.

Han var som vanligt hela tiden.

Jobbade varje dag och hade inga symtom alls.

Vi alla gick väl i förnekelse. Att det inte var så allvarligt som det lät.

Därför var det som någon slog av benen på mig och alla andra i torsdags kväll efter jag hade pratat med intensiven.

DÅ VAR DET ALLVAR

Nu ska vi alla hantera denna chockupplevelse vi fått.

Jag och mamma var inne hos Uffe idag. Han var relativt piggare. Klart han är trött och har ont. Men man såg i hans ögon att han börjar komma tillbaka.

Idag kom till och med hans chef Allan på besök. Han blev så innerligt glad över det besöket.

Nu ska jag ta mig en kvälls promenad. Rensa tankarna lite.

Tack alla vänner för era varma kommentarer ni skriver. Känns skönt att ni finns där.

Finns säkert någon som tycker att jag är ute efter sympati.

MEN DÄR HAR NI SÅ JÄVLA FEL.

Jag skriver om mina känslor och hur det går för Uffe.

Hur han mår och ser på sin sjukdom.

Hur omgivningen reagera.

Hoppas dessa tankar kan hjälpa någon om dom hamnar i samma situation.

Att man inte är ensam.

......... göra klart för vissa saker här inne.

Tydligen anser vissa av mina vänner inne på facebook att jag är gnällig och negativ.

Jag vill bara säga till er som anser detta......

VARFÖR LÄSER NI MINA INLÄGG OCH MIN BLOGG

Om ni anser att informationen hur min cancersjuka man mår är gnäll eller negativt behöver ni inte läsa.

Om ni anser att informationen hur jag mår är gnäll eller negativ behöver ni inte bry er. Undrar hur ni själva hade mått om er kärlek hade drabbats av cancer.

Om jag inte hade brytt mig eller mått dåligt så är det inte kärlek jag känner för honom.

Jag älskar min man av hela mitt hjärta. Hans sjukdom påverkar mig. Jag mår så jävla dåligt av hans sjukdom.

Han har alltid varit en pigg människa. Man kunde inte se att han var sjuk. Han jobbade dagen innan inskrivningen.

Idag ligger han på sjukhus med slangar över allt, ingen tjocktarm och en stomi på magen.

OM NI DRABBAS AV DETTA......... och ni börjar skriva om era känslor och dom som läser säger att ni gnäller. HUR HADE DET KÄNNTS FÖR ER?

SLUTA LÄSA MIN BLOGG OCH MINA INLÄGG PÅ FACEBOOK.....

OM NI INTE GILLAR VAD NI LÄSER.....

BLOCKA MIG DÅ FÖR HELVELTE.....

INTE MIN FÖRLUST..... DET ÄR ER EGEN

Här kommer en uppdatering från dagen.

Jag och Emmy åkte in till Uffe vid 16 tiden.

Så mysigt att se honom le lite.

Trots smärtorna och illamåendet så hade han modet uppe för vår skull.

Han ringde sin son och det tyckte jag var bra så han fick höra pappas röst.

Här kommer lite bilder från dagen.

Han lovade att jag fick sätta in dessa korten och det är mest så hans barn i Umeå kan följa honom.

Så nu har ni bildbevis på hur han är.

Mer kommer imorgon.

Idag är det dagen efter operation.

Jag har tyvärr inte fått träffa Uffe ännu, utan jag har telefon kontakt med intensiven.

Informationen jag fick i morse är att han har haft en väldigt jobbig natt.

Smärtpumpen han har i ryggen funkar tydligen inte. Så smärtan han har just nu är väldigt intensiv.

Idag ska dom fixa till denna i ryggen och eventuellt får dom sticka om honom.

Tycker så synd om honom eftersom hans rädsla för smärta och sprutor är så stor.

Uffe ringde mig i natt. Han var mer pratsam och vaken. Han mådde väldigt illa av smärtan och medicinerna han får. Inte konstigt att han mår som han gör. Legat nersövd i sex timmar.

Han känner sig ilsk och samtidigt så tänker han på oss. Han har skuldkänslor att han ligger där inne och är sjuk. Att vi mår som vi gör för hans skull.

Sa till honom att det viktigaste är att han blir frisk och att han ska sluta tänka på oss alla. Vi klarar oss.

Klart att man mår som man gör just nu.

Chocken över allt., Att man ser hur sjuk han egentligen är.

Att även jag har levt lite i förnekelse när det gällde hans sjukdom och cancer.

Nu ser man hur allvarligt allt verkligen är.

Man ser hans stomipåse på mage och operationssåret.

Nu är det mer verkligt och allvarligt.

Jag måste hantera mina känslor denna tiden han ligger på sjukhuset. När han kommer hem så måste jag focusera på honom och hans känslobana.

Finnas där för honom, stötta honom, hjälpa honom att hantera allt som hänt och kommer att hända.

Styrkan finner jag i vår kärlek vi har mellan oss. Styrkan i mina älskade barn och Uffes barn. Styrkan av stödet jag får av alla vänner.

Hur sårbar och ledsen jag än känner mig så måste jag finna och ta emot styrkan från er alla.

Det handlar inte om mig. Utan om hur Uffe ska gå vidare i sjukdomen.

Men det vore konstigt om jag inte mådde som jag gör.

Klart man trillar en bit på stegen när man ser den man älskar lider.

Mer information om Uffe kommer senare. Kommer att besöka honom ikväll när han kommer till avdelningen.

Nu sitter man som igår.

Vänta på att telefonen ska ringa och att tiden ska gå fort.

Kram på er alla

Här kommer en uppdatering om Uffes operation idag.

Vid kl 11 tog dom ner honom för operatio som ni läste innan.

Jag och Emmy åkte hem. Nu började min helvetes dag.

Timmarna har smugit fram av oro och ångest hela dagen.

Jag ringde in 2 gånger till intensiven och han hade inte kommit dit. Då började jag bygga min ångest och panik.

Lena ringde mig och hörde hur upprörd jag var. Hon kom hit och gav mig krafter att orka lite till.

Vid 18.45 ringde jag intensiven igen och då hade han kommit dit.

Fick prata med en helt underbar sköterska.

Hon berättade att operationen hade tagit sex timmar. Hela tjocktarmen är borta och att han har fått sin stomi. Sen hade det tillkommit komplikationer under operationen. Dom hade kommit åt hans mjälte. Så hans mjälte blev skadad och han har fått en blödning. Nu måste han ligga på intensiven tills i morgon middag för att dom ska hålla koll på mjälten.

Jag bröt ihop totalt och fick knappt luft.

Har inte fått information om cancern har spridit sig. Hon visste inte och hade inte fått den informationen heller.

Får prata med läkaren i morgon och då får jag alla besked jag vill ha.

VId 20 tiden ringde Uffe till mig. Han lät helt fördärvad.,

-"Marie kom in till mig. Jag behöver dig. Mår så dåligt.

Klart som fan att jag körde direkt till honom.

När jag väl kom fram 4 mil senare ville sköterskan som jobbade natten knappt släppa in mig. Efter lite ilska från mig så gav hon med sig. Fick 10 minuter med honom.

När han såg mig så började han nästan gråta av glädje.

Jag kände hur allt försvann och jag svimmade nästan av glädje när jag såg han i sängen.

Han hade en kateter för urinen, kanyler i båda händerna med slangar i dom, en kanyl i ryggen för smärtlindring och syrgas.

Han hade ett bandage från snoppen till mellangärdet och stomipåsen satt på höger sida om hans navel.

Jag satt och smekte han på magen. Han njöt och blev glad över att jag fortfarande älskar hans goa mage trots stomipåsen.

Klart jag älskar magen, skiter i om det hade suttit 15 påsar..... hans mage är ju min mys kudde :)

Han blev lugn av att träffa mig.

Jag kände en sorts lugn och av se honom. Ångesten och paniken är fortfarande kvar.

Det handlar ju om hans mjälte också mitt i allt.

I morgon ska jag ringa avdelningen vid lunchtid och kolla om han kommit tillbaka. Sen åker jag in till min kärlek.

Får ta kort i morgon för man fick inte på intensiven.

Hoppas ni har fått tillräcklig information för denna dagen. Har ni frågor så fråga på. Inga frågor är för dumma.

Hoppas jag får några timmars sömn i natt.

Har inte ätit något alls idag. Har ingen matlust.

Vill bara ha hem honom så allt blir normalt igen.

Saknar honom så det värker i mitt bröst.

Tack alla vänner för ert underbara stöd.

Vid halv sju i morse kom Uffe och lade sig bakom mig.

Han skakade i hela kroppen av rädsla. Vi låg och pratade om operationen, stomi och framtiden.

När jag hade lugnat honom så skulle han dricks sin energy dryck och duscha.

Vid halv 9 åkte vi och hämtade Emmy. Sen körde vi direkt till sjukhuset.

När han kom in så fick vi sätta oss i dagrummet.

Sen kom sköterskan och gav honom sitt armband och sjukhuskläder. Sen fick han ett klyx för tömma en liten bit i tarmen.

Vi satt en stund i dagrummet och pratade innan dom kom och sa att det var dags för operation.

Jag bröt ihop totalt när jag skulle krama om honom. Ville inte släppa taget medan jag viskade hur mycket jag älskar honom.

När jag gick hörde jag hur han sa till Emmy;

"Ta hand om mamma nu "

Värsta är nu att jag ska vänta på samtalet från operationsläkaren.

Kan inte sluta gråta.

Känner mig sååååååå tom.

Här kommer lite bilder från idag.

  Utsikt utanför sjukhuset. Vackert :)

  Sprutan jag gav honom i magen :) Han var livrädd att jag skulle sticka fel....

Här sitter han i sina sjukhuskläder. Stunden efter jag tog bilden kom sköterskan och sa att nu var det dags för operation.

Mer bilder kommer in här varje dag så ni får följa honom i sitt tillfrisknande.

Tänkte skriva lite om mina tankar och känslor inför morgondagen.

Vet inte riktigt om man kan sätta ord på känslorna man har inom sig just nu.

Kanske ett ord

PANIK

Det är så jobbigt att se hans rädsla och oro inför operationen. Jag försöker verkligen lägga band på att han inte ska se min rädsla. Men han ser den.

Man försöker förklara för honom att allt går bra och att det är för hans framtid dom måste göra denna operation.

Man kan inte leva med cancern i tjocktarmen. Det finns bara ett val. Att ta bort den.

Jag förstår honom att han fick en chock om stomi. Det var inte alls det han ville.

Tar nog ett tag för honom att inse att det var det bästa beslutet trots allt.

Hur tar jag detta med stomi?

Ärligt så känner jag inget. Det enda jag bryr mig om är att han blir frisk.

För mig är han samma person ändå. Stomin är ett hjälpmedel för honom.

Det jag känner är att jag blir ledsen när jag ser hans rädsla och panik för stomin. Att han känner sig för ung och frisk för att få detta.

Tror inte att han har insett att han har cancer. Tror inte han inser förrän efter operationen. Då kommer sanningen att han är sjuk.

Han har levt lite i förnekelse.

Vad jag misstänker är att han bryter ihop när allt är klart. Tur han är på sjukhus då så han får hjälp med att hantera känslorna för allt.

Jag ser på Lotta att hon far illa av allt som händer. Känner att jag inte har brytt mig om henne så mycket den sista tiden.

Jag och hon kommer att vara mycket ensamma nu medan han ligger på sjukhus. Får ta igen allt då och vi får prata mycket om hans cancer.

Just nu känner jag mig tom och sorgsen.

Tror jag har gjort som Uffe. Stängt av allt.

Att allt kommer på mig imorgon och dom närmsta dagarna.

Då kommer min chock.

Jag får hitta ett sätt att bearbeta detta.

Bearbeta hans sjukdom samtidigt som jag har min egen.

Vilket liv det var innan i kväll när jag skulle ge honom sprutan mot blodproppen. Han är ju så spruträdd. Men efter 20 min gav han upp och jag stack honom i magen. Inte ens ett blåmärke fick han. :)

Han är mest rädd för narkosen i morgon. Narkosläkaren sa att dom ska sätta en kanyl i ryggen som dom ska använda för att ge honom all medicin och smärtlindring igenom.

Han måste vara vaken när dom sätter denna kanyl. Han är svimfärdig när han tänker på detta trots att han får mycket lokalbedövning.

Lider med honom. Inte roligt att vara rädd.

Nej nu ska jag krypa ner i sängen brevid gubben. Ligga och krama honom en stund.

Ge honom lite styrka inför morgondagen.

Kram på er alla.

Idag har det varit inskrivning på sjukhuset.

Tog fem timmar :(

Vi träffade läkare, sköterska, narkosläkare, sjukgymnast och stomi sköterska.

Uffe fick ett negativt besked idag.

Han kommer att få stomi resten av sitt liv. Han bröt ihop totalt. Han känner att livet är slut eftersom han är för ung för sin stomi.

Han fick en chock och det är normala känslor att känna just nu.

Vi fick hem spruta som jag ska ge honom ikväll mot blodpropp.

Tror han mest är rädd för att jag ska leka sjuksköterska. :)

Det kommer att bli en jobbig dag i morgon för oss alla.

Han är nervös som han är, men får medicin för det.

Värre är det nog för oss andra som står vid  sidan om. Vi är såååå maktlösa.

Jag och Emmy följer med honom i morgon. När han rullas ner på operation så åker vi hem. Läkaren lovade att ringa omgående efter hans operation så jag får reda på hur allt gått.

I morgon ska jag ta lite kort för jag har lovar Ludwig och Matilda. Så dom får följa pappas operation.

Nu ska vi mysa och ha en bra kväll.

Trots allt negativt måste vi se positivt på allt.