Kommer att berätta om två misstag vi gjort jag och min man.

Det handlar om fritiden.

Dom två misstagen är att vi KÖPTE husvagnen och att vi SÅLDE den.

Man fick en frihet och harmoni med husvagnsköpet. Går inte beskriva den känslan när man var ute och campade med barnen.

Det viktigaste var att vi kom så nära varandra. Spelade massa spel, pratade mycket, hjälptes åt med allt, såg mycket, träffade nya människor.

Jag var riktigt lycklig på den tiden.

Sommaren 2004 var vi i Stockholm i fyra veckor. Vilken härlig sommar vi hade då. Ungarna bodde nästan på Gröna Lund. Vi nöjt i husvagnen och på stranden. Såg mycket av stor staden.

Sommaren 2005 ställde vi upp husvagnen en hel säsong på en camping 7 mil utanför Umeå. Vilken sommar. Vi hade så roligt med våra nya vänner och Uffes chef han hade då. En gemenskap som inte gick av för hackor. Stormtrivdes på campingen. Så fort jag hade en ledig dag från jobbet körde jag till vagnen. Sov över och körde vid 4 tiden på morgonen till jobbet. Var värt att bara vara där några timmar. Ungarna stormtrivdes och hade mycket kompisar.

Sommaren 2006 beslutade vi att sälja vår älskade vagn eftersom vi hade bestämt att flytta söderut. Kände att det blev för jobbigt att ta med den.

Det värsta beslut vi någonsin tagit. Vi saknar vår älskade husvagn.

Nu undrar ni varför vi inte köper en ny.

Vi har inte råd. Jag jobbar inte eftersom jag har mina sjukdomar. Man får ingen inkomst direkt när man är sjuk.

Det lilla vi ha få vi vara rädda om.

Oh, vad jag saknar tiden med husvagnen. Speciellt när det regnar ute. Så mysigt att höra regndropparna mot husvagnstaket och mot förtältet.

Skulle kunna göra vad som helst för att ha en husvagn igen. Ha den stående på en bra camping inte långt hemifrån.

En dag kanske drömmen blir sann igen.

Vi låg och pratade om denna tiden innan i kväll.

Kände att jag ville dela med mig av denna perioden.

Så nu vet ni om våra misstag ;)

Jag vill lätta lite på trycket jag har inom mig.

Ingen fattar hur jag /vi har det egentligen.

Det som är jobbigast är att våra vänner drar sig undan.

Varför???

Inget har förändrats. Det enda är att man har många tankar och funderingar på framtiden efter Uffes operation.

Detta hände även när jag födde Lotta. Hon föddes handikappad och efter förlossningen försvann alla mina vänner på löpande band. Dom visste inte hur dom skulle hantera Lotta och vad dom skulle prata om.

Vad var skillnaden på ett handikappat barn och ett friskt barn?

Jag var ju samma Marie ändå.

Man kan jämföra vid någon som förlora en nära anhörig. Det är viktigt att vänner inte drar sig undan. Att man finns där och är som vanligt. Vill personen i fråga prata om sorgen gör dom det. Men det är viktigt att man finns där och är som vanligt så man får in vardagen i livet igen.

Samma är det för Uffe och mig.

Det är som vanligt. Fast vi har sorg att han har en sån allvarlig sjukdom som han har.

Jag känner ingen skyldighet att det är VI som ska ta kontakt med våra vänner. Att vi ska jaga och berätta hur allt är.

Vänner bryr sig och visar att dom ändå finns där trots allt som hänt.

Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu.

Orkar inte att lägga min energi på vännerna just nu.

Vill lägga allt på Uffe och mig själv.

Det som gör att jag känner mig så sviken och lurad är att många förväntar sig att jag ska ställa upp för dom när det är svårt.

VARFÖR INTE FINNAS DÄR FÖR OSS

Säger bara SKIT....................

Datan har gått sönder.... SKIT

Tur jag har en vän som lånde mig sin surfplatta.

Har inte råd att skaffa en ny data just nu :(

Uffe har hamnat i förnekelse stadiet.

Han förnekar sin operation.

Vägrar prata om den, läser inga broschyrer.

Jag har lusläst allt jag har kommit över. Försöker finna tips och råd hur vardagen ska fungera.

Idag hittade jag en gördel som håller stomi och kläder på plats. Kostar 450 kr. Jag beställde åt honom. Han bara rycker på sina axlar.

Är så glad att vi ska till hans läkare den 8 juni och då ska jag fråga om denna förnekelse han lever i.

Hur ska jag kunna hjälpa honom när han inte vill själv?

När jag kommer med förslag för att hjälpa blir det irritation. Även när vi byter stomin. Han vägrar ju att byta själv.

Förnekelse det med.

Jag har givit ett förslag till honom.

Att han går in på denna bloggen och skriver om sina känslor. Att han ventilera det han känner.

Hoppas han kommer göra det.

Nu väntar jag på att mor ska komma. Har köpt en ny DVD film.

Tänkte vi behöver skratta lite.

Filmen heter " En mor till salu"

Ha en bra dag

Vet snart inte hur jag ska hantera min läkare jag har på gastro.

Idag var jag på specialistgruppen för min fot. Hon misstänker att jag har fått ARTROS och ska till sjukgymnast. Får remiss på röntgen hemskickad.

Hon sitter och läser i min journal.

Min läkare har ändrat min diagnos utan några undersökningar.

I Umeå gjorde jag alla helvetes undersökningar och alla visade att jag har en inflammation i tunn - och tjocktarm. Fick diagnosen CROHN´S

Läkaren i Umeå ville operera bort den sjuka delen, tyvärr flyttade vi ner hit till Småland i samma veva.

Här fick jag en läkare som inte trodde på att jag har ont eller att jag är sjuk. Trots blodproverna visar att jag är sjuk.

Har gjort en enda undersökning på 4 år och det var en röntgen på magen som visade en tumör på njuren.

NU HAR HAN ÄNDRAT MIN DIAGNOS TILL

IBS

Hur fan kan han ändra min diagos utan undersökningar???????

FATTAR INGET

Jag har nog funnit den bästa hobbyn för mig.

Nagelförlängning.

Jag jobbar i Gel och Akryl

Här kommer lite bilder på vad jag gjort

Ni ska veta hur tacksam jag är för era kommentarer jag får. Dom ger mig styrka att orka.

Ibland känns det som att man ska lägga sig under täcket och bara gråta. Inte komma fram igen. Bara ligga där och hoppas att allt försvinner. Men så är det inte i verkligheten. Man måste möta och hantera allt som händer.

Ibland blir det bara för mycket.

Just nu är jag så innerligt trött. Känns som att jag kan sova i en månad. Alla känslor tar krafterna jag har. Just nu kan jag inte se någon glädje. Utan ser bara allt det negativa som finns.

Kommer ju inte ens ut på promenader. Min fot är svullen och öm igen efter stukningen jag gjorde i januari. I morgon ska jag till läkaren efter övertalning. Uffe tror att jag fick en spricka i foten trots allt och att den inte har läkt som den ska.

Det enda jag vill är att komma ut i skogen. Naturen ger mig styrka.

Nu ska jag och gubben mysa. Sitta i soffan och kolla på en bra film.

Ha en helt underbar söndag mina vänner

Är ledsen att jag inte har bloggat på några dagar.

Behövde ett andrum kändes det som.

Varit mycket runt omkring oss.

Måste hitta ett andrum någonstans.

Bästa andrumet var att Emmy och Anders kom hem i måndags och stannade till torsdagen. Behövde ha dom hos mig, få annat att tänka på.

Som sagt var jag hos min läkare i måndags. Han får mig alltid ur balans, Han nedvärdera mig så jävla mycket. Känns som att han inte tror på mig trots att mina blodprov och undersökningar visar motsatsen. Att röntgen visar inflammationen i tunn- och tjocktarm, min tumör på njuren. Blodproverna visar rött på skärmen.

Blir galen att han inte tror på mig när jag säger hur ont jag har.

Jag kom av mig i mitt skrivande. Uffe kom till mig för en stund sen. Han ville prata om sin stomi. Rätt vad det var så bröt han ihop totalt. Vilket är bra att han får ur sig sina känslor.

Det som är jobbigast för honom är att han känner sig så handikappad just nu. Att han är beroende av mig. Att han inte ser ut som han gjorde innan,. Att han verkligen var så sjuk som han var. Att det var cancer i hela tjocktarmen och inte bara en liten bit.

Nu kommer allt över honom.

Det enda jag kan göra är att lyssna och stötta honom.

Jag sa dessa orden till honom;

-"Du får inte tänka på hur jag känner det. För jag älskar dig presis lika mycket som jag gjorde innan operationen. För mig är du samma människa, lika sexig och min stora kärlek."

Anledningen jag sa dessa orden till honom är att han inte ska gå och tro att jag känner annorlunda mot honom.

Han tyckte det var skönt att jag sa så till honom

Ville även att han skulle ringa sköterskan på stomiavdelningen och prata om sina känslor och tankar. Jag har inga svar utan kan bara stötta.

Han tycket det är för tidigt ännu.

FAN säger jag bara.

Nu rinner mina tårar på min kind.

Han duschar så han ser inte att jag är ledsen.

Lider så jävla mycket med honom.

Det kan inte vara lätt att hantera allt som hänt honom på kort tid.

Han har inte känt sig sjuk, ingen värk eller minskad aptit.

Blir inlagd på sjukhus.

Vaknar stympad........

Önskar jag kunde bära hans känslor.