Tänkte skriva lite om mina tankar och känslor inför morgondagen.

Vet inte riktigt om man kan sätta ord på känslorna man har inom sig just nu.

Kanske ett ord

PANIK

Det är så jobbigt att se hans rädsla och oro inför operationen. Jag försöker verkligen lägga band på att han inte ska se min rädsla. Men han ser den.

Man försöker förklara för honom att allt går bra och att det är för hans framtid dom måste göra denna operation.

Man kan inte leva med cancern i tjocktarmen. Det finns bara ett val. Att ta bort den.

Jag förstår honom att han fick en chock om stomi. Det var inte alls det han ville.

Tar nog ett tag för honom att inse att det var det bästa beslutet trots allt.

Hur tar jag detta med stomi?

Ärligt så känner jag inget. Det enda jag bryr mig om är att han blir frisk.

För mig är han samma person ändå. Stomin är ett hjälpmedel för honom.

Det jag känner är att jag blir ledsen när jag ser hans rädsla och panik för stomin. Att han känner sig för ung och frisk för att få detta.

Tror inte att han har insett att han har cancer. Tror inte han inser förrän efter operationen. Då kommer sanningen att han är sjuk.

Han har levt lite i förnekelse.

Vad jag misstänker är att han bryter ihop när allt är klart. Tur han är på sjukhus då så han får hjälp med att hantera känslorna för allt.

Jag ser på Lotta att hon far illa av allt som händer. Känner att jag inte har brytt mig om henne så mycket den sista tiden.

Jag och hon kommer att vara mycket ensamma nu medan han ligger på sjukhus. Får ta igen allt då och vi får prata mycket om hans cancer.

Just nu känner jag mig tom och sorgsen.

Tror jag har gjort som Uffe. Stängt av allt.

Att allt kommer på mig imorgon och dom närmsta dagarna.

Då kommer min chock.

Jag får hitta ett sätt att bearbeta detta.

Bearbeta hans sjukdom samtidigt som jag har min egen.

Vilket liv det var innan i kväll när jag skulle ge honom sprutan mot blodproppen. Han är ju så spruträdd. Men efter 20 min gav han upp och jag stack honom i magen. Inte ens ett blåmärke fick han. :)

Han är mest rädd för narkosen i morgon. Narkosläkaren sa att dom ska sätta en kanyl i ryggen som dom ska använda för att ge honom all medicin och smärtlindring igenom.

Han måste vara vaken när dom sätter denna kanyl. Han är svimfärdig när han tänker på detta trots att han får mycket lokalbedövning.

Lider med honom. Inte roligt att vara rädd.

Nej nu ska jag krypa ner i sängen brevid gubben. Ligga och krama honom en stund.

Ge honom lite styrka inför morgondagen.

Kram på er alla.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer att ha denna blogg lite nedlagd. Kommer inte att skriva så mycket på ett tag.   Känner att familjen är viktigare än denna blogg. Mycket har hänt och vi behöver bearbeta.   Hoppas ni har förståelse för detta mina vänner. K...

  Usch, jag får så dåligt samvete mot familjen. Jag kan vara knäpp och kanske lite orättvis.   Jag har alltid varit pedant. När barnen var små gick det till överdrift. Jag städade nästan alla vakna minuter på dygnet. Jag kunde till och med ...

  Idag har vi haft vår familjemöte.   Men idag var det bara jag som fick prata. Vi brukar ha våra möten där alla får prata och säga sin mening. Om det är någon/något dom är irriterade på så ska man ta åt sig och försöka lösa problemet. Al...

  Nu e det tyst och lugnt här hemma. Alla sover och endast jag är vaken som vanligt.   Nu kommer tankarna igen.   Satt faktiskt och tänkte på mig själv. Hur jag är och vad jag står idag.   Jag är nog inte lätt att leva med. Jag gnäl...

  Idag kom Emmy hem och var ordentligt dålig. Hon gick och lade sig för vila en stund. Efter någon timme kom hon och sa att hon inte kunde andas ordentligt.   Vi åkte in på en gång till jourläkarcentralen. Dom undersökte henne på en gång oc...