Idag har vi varit på min dotter Emmys skola.

Hon utbildar sig till mekaniker så nu fick hon chansen att visa vad hon går för.

Bränslefiltret skulle bytas på vår bil och då fick Emmy och Linda äran att göra det åt oss.

Här kommer bilder på dom sexiga mekanikerna.

  Här kolla Emmy under bilen om lyften sitter rätt under bilen  

Verkar som det gör det......

  Här lyfter hon bilen

Mmmm den sitter :)

  Här är Emmy coh Linda på G att få loss filtret   Uffe kollar så dom gör rätt :)   Snacka om att vara inne i jobbet

Får inte loss den rostade skruven....

Här har det läckt lite  

Den var rostig.....fyyyyy

Nu fick ni se lite hur tjejerna har det på sin utbildning.

Är så stolt över att dom fixade att laga bilen åt oss.

Dom kommer att bli kanon duktiga bilmekaniker.

Våra snygga tjejer........

EMMY OCH LINDA        

Varit i Värnamo i några dagar.

Känner ett lugn i kroppen efter dessa dagar.

Älskar att vara hemma hos min moster.

Det har varit så mysigt mellan mig och Uffe dessa dagar.

Känner en sån kärlek och lycka.

Lugnet kom mellan oss. Vilket vi behöver efter allt som hänt.

Idag ringde Uffes läkare.

Han har diskuterat med kirurgen och det ska bli en ny undersökning så fort som möjligt. Han får svar efter den undersökningen om dom ska ta hela tjocktarmen eller om dom ska bara ta den biten där cancern sitter. Men han har ju cellförändringar i hela.

Finns nog inget mer vi kan göra än att vänta på svaren.

I morgon ska vi till Emmys skola och fixa bilen. Ska bli roligt att låta min dotter meka och fixa läckan vi har :)

Nu är det dags att mysa med hunden och Lotta. Har ju saknat dom när vi inte varit hemma.

Ha en underbar kväll :)

Jag har tre underbara barn.

Kommer att skriva om dom alla tre.

Idag kommer det handla lite om min äldsta dotter Lotta.

Lotta föddes handikappad.

Spina Bifida ( ryggmärgsbråck)

Hydrophelaus (Vattenskalle)

Idag är hon 23 år och kampen om rättvisan i samhället blir bara värre och värre.

Nu är kampen om att flytta hemifrån.

Känner att Lotta behöver bo i ett gruppboende. Hon klarar inte en egen lägenhet för sitt handikapp. Kommunen tycker att hon är för frisk att bo i ett gruppboende. Hatar kampen om hennes rättigheter. Nu ska vi ha ett möte igen den 10 mars. Hoppas verkligen att jag behåller mitt lugn och inte blir förbannad när hon börja resonera om hennes rättigheter.

En sak till som jag tycker är jobbigt.

Hennes handikapp är bestående. Hon blir aldrig frisk eller bättre.

Ändå måste jag ansöka om nytt vårdbidrag / aktivitets ersättning / merkostnad varannat år. Det är så mycket pappers arbete och man ska ordna nya lärkarintyg. Varför ansöka om nytt hela tiden när hon inte blir frisk?

Detta är livs långt.......... snacka om bra system i detta land.

När man lever med en handikappad får man verkligen se alla sidor i landet. Dom positiva och dom negativa.

Trodde att dom handikappade har samma rättigheter som oss fullt friska.

MEN NEJ det har dom inte.

Dom ska slåss hela tiden för att få hjälpmedel och personlig assistens.

Min dotter hade en tjej som kom en dag i veckan. Den drog dom in för dom ansåg att hon inte behövde den hjälpen.

Hon behöver hjälp flera gånger per dag.

Jävla system.

Kommer att skriva mer om henne. Om hennes handikapp.

Ville bara få ur mig lite ilska innan mötet :)

Ha en underbar lördag med era familjer :)

Jag har det helt underbart här hos min moster <3

Jag och familjen ser fram emot flyttningen.

Längtar så det värker i bröstet.

Hur kommer det sig att man kan längta så innerligt till något?

I denna lägenhet vi bor i nu har jag aldrig känt mig hemma eller lycklig.

Kan vara att köket är så litet och man inte kan syssla med det man gillar.

Matlagning och bakning.

Toaletten vi har nu är som en skokartong. Får cellskräck varje gång man ska göra sina behöv eller att man ska duscha.

Äntligen får vi en större toalett med golvärme och totalt nyrenoverad.

När jag skulle titta på denna lägenhet så hann jag bara in i hallen och jag kände mig hemma direkt. Hade inte ens sett kök eller något av dom andra rummen. Endast hallen. Men känslan jag fick var......

Här hör jag och familjen hemma.

Så jag ser bara ljust på framtiden. Att vi kommer att få det bra och njuta av livet.

Kärleken mellan mig och Uffe har vuxit. Känner en sån harmoni och lycka just nu.

Kan vara att vi fick det negativa beskedet och man värdesätter livet på ett annat sätt.

Varför måste det bli så innan man fattar hur bra man har det?

Nu sitter jag hemma hos moster. Gänget sitter i vardagsrummet och tittar på finalen i På spåret. Jag sitter i gästrummet och kollar på mitt program. I pausen passade jag på att smyga in här och skriva lite tankar.

Ha en helt underbar helg med era familjer.

Jag ska njuta av denna helg.

Kram på er

Många tänker att man är ute efter sympati när man skriver om sina känslor.

Är det sympati jag vill ha?

NEJ

När man har för mycket känslor inom sig så blir det bara för mycket ibland

Då känns bloggen som en ventil.

Någonstans måste man ventilera sig.

Vill inte belasta gubben, vänner och släkt med allt man har inom sig.

Vill dom läsa denna är det upp till dom.

Nu är jag hemma hos min moster. Det är underbart att vara hemma igen :)

Har alltid känt mig hemma hos henne.

Under min uppväxt från 12 års ålder bodde jag mest hemma hos min moster och hennes familj.

Har känt att dom har alltid älskat mig för den jag är.

Hos dom behöver jag inte vara någon jag inte är.

Här är jag mig själv.

Nu ska vi mysa framför tv:n med en bra film.

Kram till er alla

Idag vaknade verkligen orkanen till liv igen.

Orkanen av känslor.

Det blir för mycket av allt ibland.

Så mycket som hänt / händer i mitt liv.

Sjukdomar

Svek

Ensamhet

Kärlek

Ångest

Rädsla

Sorg

Känns som att man inte kan sortera känslorna i olika fack.

När jag försöker så blir orkanen inom mig bara större.

Jag har bestämt mig för att ta dagen som den kommer.

Öppna mina sinnen när jag känner att känslorna vill ta över.

Ta emot dom och vandra igenom min orkan.

Sluta fly och stänga av.

Enda sättet för mig att bli av med all rädsla som finns.

Styrkan finner jag i mina barn, min man och min bästa vän.

Utan dom hade jag inte klarat av denna vandring jag gör just nu.

Nu är mannen ledig i 6 dagar. Ska bli underbart dessa dagar.

Känns som att vi behöver dom.

Vi ska till min moster i Värnamo i morgon och stanna tills måndag.

Komma hemifrån, få ny energi.

Hemma hos min moster känner jag mig alltid lugn.

Känner mig hemma.

Det är hos henne jag är uppväxt.

Ska bli underbart att träffa Agnetha och barnen igen.

Känner en sån sårbarhet just nu.

Känns som att jag inte kan styra mina känslor.

Dom åker verkligen berg och dalbana.

Ena stunden känner jag mig;

Ledsen

Glad

Ömhet

Sprallig

Förtvivlad

Hoppfull

Ångest

Ilska

Självömkan

Fattar inte alla dessa känslor som slåss med varandra varje dag.

Hade önskat att jag hade bara en känsla per dag.

Kan inte styra längre hur jag ska känna.

Den värsta känslan jag har just nu är

Att jag STÄNGER AV

Stänger av allt

Bryr mig inte vad som händer. Kanske för att jag är rädd att bli mer sårad och ledsen.

Finner att jag inte tänker lika mycket när jag sitter vid datan eller när jag sitter och fixar naglarna.

Men kan inte bo framför datan varje dag.

Kan inte fixa naglarna hela tiden.

Har frågat Lena om vi ska börja träna på gymmet och sen ut på promenader varje kväll. Få nåt annat att göra.

Kan inte bara sitta hemma och tycka synd om mig själv.

Självömkan är nog det värsta som finns.

Hatar den känslan.

Önskade att jag var lika lugn och cool som gubben.

Han tar nästan allt med en klackspark.

Nu ska vi åka till min moster i Värnamo i några dagar. Åker på torsdag. Komma hemifrån så man får lite ny energi.

Funderar på att försöka sova. Är så trött att ögonen går i kors på mig. Sov ju inget i går natt. Somnade halv sju i morse.

Funkar inte med mina sömnlösa nätter.

Men varför kan jag sitta här och vara så trött att jag inte kan hålla mina ögon öppna, men så fort jag lägger mig kommer tankarna och det går inte somna?

Tja, kanske ska sluta att lägga så mycket energi på sömnen.

Nu ska jag i alla fall försöka lägga mig en stund. Om det inte funkar så blir det spel igen på facebook.

Hatar dom nätter jag inte kan sova.

Nu är klockan snart tjugo i fem på morgonen och här sitter jag.

Mina tankar är som en orkan inombords.

När jag försöker sortera mina tankar blir det bara värre. Känns som att jag går in i en orkan som blir en tornado.

Om jag inte kan sortera tankarna hur ska jag då kunna sätta ord på dom?

Min oro för Uffe är enorm. Hans cancer besked har skakat om mig ordentligt.

Har så många tankar att jag blir tokig.

Oron för min egen hälsa har nästan försvunnit. Tänker inte så mycket på min egen cancer. Kanske för att jag levt så länge med min sjukdom.

När man läser om tjocktarmscancer ser inte prognosen så god ut.

Fan... vet inte vad jag ska tänka.

Sen har jag bråkat med en nära anhörig. Skriver inga namn eller nåt. Hatar bråk, men denna gången var det befogat.

Det enda felet jag gjorde i detta bråket som jag kan be om ursäkt för var att jag slängde på luren i örat på personen det handlar om. Inget annat kan jag eller ska jag be om ursäkt för.

Spelar ingen roll vad jag än säger och gör är allt ändå fel. Kommer alltid att vara så.

Skiter i vilket just nu.

Tycker bara det är tråkigt.

Nu ser jag fram emot flyttningen. Något positivt i mitt liv i alla fall.

Vet att jag kommer att stormtrivas i vår nya lägenhet.

I veckan ska jag ringa en psykolog. Måste få hjälp att prata, få ur mig allt jag har inom mig.

Det finns en sak som sårar mig allra mest.

Att jag ska alltid finnas till för andra.

Men finns dom där för mig?

NEJ

Det finns EN som ALLTID ställer upp för mig.

LENA

Vet inte vad jag hade gjort utan henne.

Tack Lena för att du finns.

Älskar dig <3