Idag fann jag min dotters förlossningspapper från 1987.

Bland dessa papper ligger det utdrag från boken jag skriver om hur det är att leva med ett handikappat barn.

Ett litet utdrag från boken......

Tomheten som blev i rummet var fruktansvärd och ångersten skrek i kroppen och ville ut.

Jag fattar det inte. Varför blev det en brådska? Vad har hänt?

Dörren öppnades och in kom en barnläkare med vår dotter i kuvös. Jag fattade direkt att det var något som inte stämde. Friska barn ligger inte i kuvös.

-"Jag vill bara meddela att er dotter är född med ett handikapp som heter Spina Bifida och betyder ryggmärgsbråck.

-"Vad sa du? Vad menar du med att hon är handikappad? Det stämmer inte.

-"Hon har ett bråck som sitter vid ländryggen. Vill du se?

Innan jag hann svara lyfte han på kompressen. Jag såg ett hål som satt precis ovanför rumpan och ryggraden blottades. Jag vände äcklat bort huvudet och började gråta. Vad var detta för en iskall läkare som inte tog hänsyn till mina känslor?

-"Er dotter ska transporteras direkt till Lund för omedelbar operation. Det är viktigt att bråcket sluts innan det blir infekterat.

-"Varför kan ni inte operera henne här?

-"Dom har bästa resursen där och där finns även neurokirurgen. Hon åker om två timmar.

-"Vi då? Du tror väl inte att jag släpper iväg henne själv.

-"Ni får tyvärr inte plats i ambulansen på grund av kuvösen. Vi har beställt en extra till er och den kommer omkring kl tjugo. Nu måste vi ta ut er dotter i barnkammaren för att förbereda henne inför resan. Pappa kanske vill följa med och hjälpa till?

Stefan tittade på mig och jag sa till honom att det kunde han göra så att jag kunde vara ensam en stund.

När dörren stängdes efter dom skrek jag rakt ut. Jag överlever inte detta. Jag skrek tydligen så högt att en sköterska kom in och undrade vad som hänt. Hon såg hur hysterisk jag var och bad en läkare ge mig en lugnande spruta.

Dörren öppnades och in kom Stefan med Charlotte. Jag vände bort huvudet för att slippa se dom.

-"Vill du säga Hej Då till henne?

-"Nej tack, jag avstår.

-"Sluta och tramsa dig. Du måste säga Hej Då.

-"Måste? Vem har sagt det? Snälla ta ut henne.

Stefan gick ut med henne och lämnade ett tomrum efter sig.

En sköterska kom in med fem stycken fotografier på henne. Hon såg att jag ville vara ifred och la dom bara på bordet.

Jag vände mig försiktigt om och såg fotona. Jag tog upp ett, tittade försiktigt på det som om det skulle gå sönder. Tårarna kom självmant utan ansträngning.

Mitt lilla barn. Vem vill dig så här ont? Varför kunde dom inte straffa mig istället?

Idag fick jag ett mail av en gammal vän.

En vän som betyder väldigt mycket för mig.

Tårarna rann på min kind av saknad.

Saknad att vi inte pratar med varandra så mycket längre.

Dessa orden fick jag i mailet.....

" Maybe I didn't treat you
Quite as good as I should have
Maybe I didn't love you
Quite as often as I could have
Little things I should have said and done
I just never took the time "

Orden gick rakt in i hjärtat.

Kanske det var detta som gjorde att jag ska uppskatta mig själv

Att även jag är speciell

SAKNAR DIG

Just nu finns det ingen ljusning i problemet jag har.

Önskar att man kunde trolla.

Hur jag än vrider och vänder på allt så finner jag ingen lösning.

Känns som att jag trillar ihop snart.

Jag har ett problem som jag måste lösa :(

Ännu en sömnlös natt

Sitter och tittar på TV 4 Fakta och det handlar om förlossningar.

Hur kan man sitta och gråta?

Börjar minnas mina förlossningar.

Mindes känslan när värkarna började, när man åkte in till förlossningen.

Den bästa känslan var när man fick sitt efterlängtade barn på bröstet.

Tårarna som sprutade av lycka och glädje.

Hur stolt man var.

När man såg in i deras vackra ögon och smälte. Kände hur kärleken flödade mellan oss.

Första gången munnen sökte sig mot bröstet för få i sig näring.

Ont gjorde det för livmodern drog ihop sig.

Men vilken känsla av samhörighet.

Idag ser jag på mina älskade barn.

Fattar inte vad tiden har gått fort.

Lotta är 24 år, Andreas är 22 och Emmy blir 18 år i augusti.

Ni har gjort mitt liv rikare och lyckligare. Utan er hade mitt liv varit meningslöst.

Jag är så stolt över att vara er mamma.

Är så stolt över hur ni har utvecklats.

Kramarna jag får av er varje gång vi träffas och varje gång vi skiljs åt är så varma och kärleksfulla.

Om ni bara visste hur mycket ni betyder för mig.

NI ÄR MINA MIRAKEL

ÄLSKAR ER AV HELA MITT HJÄRTA.

INGEN MAMMA UTAN LOTTA, ANDREAS OCH EMMY <3

Självförtroendet är spegeln till själen.

Mitt självförtroende har varit lågt en lång tid.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att finna det.

När jag ser mig själv i spegeln ser jag inte mig själv.

Utan en tjock och gammal kärring.

Ser mina fläckar i ansiktet. Dom lyser mer på sommaren eftersom det är solcancer jag har.

Hatar att ta på mig kläder som framhäver min kropp.

Hatar att gå shoppa och prova kläder. Gråter varje gång när jag kommer hem.

Har så svårt att möta andras blickar. TIttar ner i marken och flackar med blicken.

Varför inte göra något åt min vikt?

Jag har försökt ska ni veta.

Men min sjukdom gör det svårt för mig att tappa vikt och ta mina promenader.

Eftersom jag blir så låst hemma för beroendet av en toalett blir det svårare för mig att ta dessa promenader.

Nästan varje dag så har jag lös avföring och går minst 8 ggr på toan. Sen har jag så ont att jag bara ligger.

Har funderat på att köpa mig ett löpband. Då kan man ju ta sina promenader och ha nära till toaletten.

Men får aldrig råd att köpa detta löpband känns det som.

Får jag bättre självförtroende om jag tappar i vikt?

Tror inte det

Det sitter djupare än så.

Det jag mest är rädd för är att mina barn ska skämmas över mig.

Jag vet att jag är dum nu.

Men sina tankar och känslor kan man inte styra över.

Har funderat på att gå hos en kurator eller nåt. Hitta mig själv igen.

Hitta den gamla Marie.

Nu ska jag sluta gnälla och tjata.

Dags för en film.

Jag är så lycklig just nu

Jag har ändrat på mina värktabletter och det har blivit kanon.

För första gången på flera år är jag nästan smärtfri.

Är så lycklig att jag slipper känna denna fruktansvärda smärta dygnet runt.

4 dagar utan smärtan.

Om jag lägger min smärta i procent så har jag haft i flera år

100% smärta. Med värktablett 80 %

Dessa fyra dagar

100% smärta. Med värktablett 40%

ÄR SÅ LYCKLIG

Kanske låter konstigt att man är lycklig för en sån här sak.

Men någon som inte levt med smärta dygnet runt i flera åt vet inte vad jag pratar om. Men ni som har gjort det vet hur jag känner mig just nu.

LYCKLIG

Just nu känner jag glädje, känner hur min krafter kommer tillbaka, känner för hitta på nya äventyr.

Uffe märker en skillnad på mig. Han ser och märker min glädje.

Äntligen ser jag fram emot en sommar utan den starka smärta jag alltid haft.

Visst jag är påverkad av tabletterna, men hellre det än ha denna smärta.

Oh, vad jag känner för att storstäda lägenheten. Städa överallt....

Inne i skåpen, vika om alla lakan, torka alla lister.... Oh vilken energi jag har :)

Lycklig Lycklig........

Njuter fortfarande av att Lotta verkligen ville hitta på saker i helgen.

Det är faktiskt inte ofta hon vill.

Hon har ju sitt liv med sina vänner och sin kille.

Här kommer lite kort från turen till Älmhult

Snart börjar dom stora äventyren.

Ludwig och Matilda kommer på måndag :))))

OH VAD JAG LÄNGTAR

Igår Lördag hade vi en mys och helvetesdag :)

Vi hade bestämt att åka till Ikea i Älmhult med Lotta. För göra dagen mer äventyrsfull tog vi tåget från Alvesta.

Sagt och gjort. Vid 10,33 gick resan via tåg mot Älmhult.

Vi hade en helt underbar dag på Ikea.

Åt lunch och shoppade loss.

Handla en sänglampa till mamma, sen handlade jag kuddar, ett överkast, saxar, förvaringsburkar, belysning, papperskorg, ljus, spegelvägg och ny saftkanna.

Sen skulle vi promenera från Ikea till stationen för hemfärden.

DÅ började vårt verkliga äventyr.

Biljetterna skulle inhandlads och det var stängt överallt. Till och med biljettmaskinen var ur funktion. Sen ringde vi för kolla om man kunde köpa biljetten på tåget. NEJ , det gick inte. Uffe kollade bussförbindelse och det funkade inte heller. Bussen gick kl 08 på morgonen och nästa mot Växjö skulle gå dagen efter kl 15.

Nu satt vi fast i Älmhult.

Ringde till Emmy och bad dom snällt hämta oss. Nu skulle vi packas in i deras lilla bil med alla påsar från Ikea och en rullstol.

VILKEN DAG.....

I bilen hem började min huvudvärk komma. Trodde det berodde på att jag druckit för lite.

NEJ DÅ, migränen slog till som ett bomnedslag.

När vi väl var hemma kunde jag inte prata, titta eller röra mig.

DUNKADE så att jag grät.

Mådde illa hela tiden.

Tog tre timmar innan jag spydde första gången. Men inte hjälpte det.

Sista och tredje gången jag spydde var vid 22 tiden. Då somnade jag och vaknade vid 02 att jag var törstig. Då som först märkte jag att det höll på att släppa.

FY FAN säger jag bara,

Finns inget värre än migränanfall. Så utlämnad man är. Kan inte göra ett skit förutom att rida igenom anfallet.

I morgon ringer jag min läkare och få riktig migrän medicin.

ALDRIG MER ETT ANFALL

Idag blir det att städa lite, packa upp allt från Ikea.

OM EN VECKA KOMMER BARNEN.

Oh, vad jag längtar

TACK LOTTA OCH UFFE för äventyret igår.

ÄLSKAR ER