Min älskade son föddes en varm vårdag 1989 på Malmö sjukhus.

Det var min lyckligaste dag. Min ende son kom till världen.

När han låg på mitt bröst kände jag hur kärleken spred sig i kroppen.

Andreas uppväxt har bestått av mycket fotboll. Hans pappa spelade i division 2 och var mycket aktiv målvakt. Klart sonen skulle följa pappas fotspår.

Han var också mycket beskyddande över sina systrar. Gud nåde den som försökte skada hans kära systrar. Då kom hulken i honom fram.

Bästa var kontakten mellan Andreas och Lotta. Han tyckte det var jätte roligt med hennes hjälpmedel. Han snodde hennes rullstol, hennes cykel och permobil. Han älskade att vara på hennes dagis där det var blandat med handikappade och friska barn. Gemenskapen var enorm.

Min son har växt upp till en vacker ung man.

  Älskar dig min underbara son <3

Idag lever han med sin livs kärlek Sofie.

Han har fortsatt med sin idrott.

Jag är så stolt över att vara hans mamma.

Min älskade son.

Utan dig vore jag inte hel. Du ger mig så mycket kraft och energi.

Du är så speciell för mig.

Du är mitt mirakel och öde.

Andreas du är en sån speciell och unik person.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta. <3

Är så lycklig för jag var och hämtade min son för en timme sen. Han ska sova här i natt. Han har fått en mobil av oss. En Iphone. Så lyckan är gjord för honom. Flickorna har ju fått sina mobiler. Klart att han ska ha en också.

Det är inte ofta vi träffas. Klart jag har förståelse för det. Han har ju sitt liv att leva.

Men jag saknar honom så enormt mycket när vi inte träffas.

Nu ska jag passa på att njuta och umgås med min älskade son.

Godnatt mina vänner <3

Tjohopp på er :)

Ursäkta min frånvaro, men jag har haft lite annat för mig ;)

Jag har skaffat mig den anonyma bloggen.

OH

Det känns så rätt och härligt.

Få utlopp för alla demoner jag har inom mig.

Släppa ut allt.

Vad händer i mitt liv annars?

Är piss på skolan. Jag vägrar att åka åtta mil för endast 5 timmar i veckan. Inte lönt för ekonomin att jag löser busskort för 800 kr och sen köper skolböcker. Jag har begärt med timmar och nu sitter jag här hemma på mitt arsle och väntar på svar. Känner att skolan skiter sig denna gången.

Känns inte roligt alls. Jag har verkligen sett fram emot att börja plugga och träffa människor.

Orkar inte sitta hemma och älta min sjukdom. F - N

Idag får jag hem min nya mobiltelefon. WOHOOOOO

En Iphone4 Vit.

Undrar hur detta ska gå. Jag har ju alltid haft ett konstigt agg mot Iphone. Tja, vi får väl se hur det löser sig.

I morgon kommer min älskade son och hälsar på sin mamma.

Jag saknar honom så det värker i mitt bröst.

Inte roligt när man inte träffas så ofta som JAG vill.

Han bor ju med sin tjej och klart att han inte vill träffa mamma dagligen

Älskar dig min underbara vackra son

Så idag händer inte mycket annars.

Förutom att jag har ont i skallepären igen. Får skylla mig själv när jag INTE sover nattetid.

Måste skärpa mig

Det finns vissa personer som läser denna bloggen som jag litar på.

Kanske att jag ger er adressen till den andre bloggen.

Vill tänka lite mer på det.

Kram vänner

Nu har jag äntligen fått styrka under mitt skal och bestämt mig.

Jag har pratat med min familj.

Dom vet kampen jag har inom mig. Hur jag slåss mot mina demoner.

Nu ska jag starta en anonym blogg.

Det gör jag för skydda min familj.

Vill inte att det ska finnas något som kan komma tillbaka till dom

Jag skäms inte för mitt liv.

Utan det livet hade jag inte blivit den person jag är idag.

Det finns elaka människor som kan använda min blogg för såra dom.

Aldrig att jag skulle utsätta min familj för det.

Dom höll med och en dag kanske jag avslöjar allt i bloggen. Vem som skriver. men då är det viktigt att hela familjen är med på det.

Hur viktigt det är att dom är berädda när bomben slöpps.

Nu ska jag hitta en bra plats och ha min blogg.

Denna kommer inte att länkas till facebook.

Så tyvärr mina vänner kommer ni inte att få del av mitt liv.

Kanske en dag ........

Jag är så glad att jag gav en annan bloggerska modet att öppna upp sig. Lätta på sina känslor hon har inom sig.

Skrivandet är en slags terapi för själen.

Hur dumt det än låter så får man det faktiskt ur sig när man skriver.

Vill säga en sak till denna bloggerska.......

Du ska veta hur unik och speciell du är. Låt ingen säga nåt annat. Det är inte ditt fel att ditt liv blev som det blev. Du har makten just nu. Du har makten och bestämma hur din framtid ska se ut. Antingen låter du detta påverka din framtid eller så ser du till att inget ska knäcka dig. Titta dig i spegeln och gör ditt val. DU ÄR UNIK OCH SPECIELL. EN VACKER OCH HELT UNDERBAR PERSON.

Nu säger jag som jag alltid gör

Kram mina härliga vänner <3

Satt och läste en annan blogg här inne.

Då började mina tankar cirkulera runt i skallen.

Hon skrev om man kunde öppna upp sig till hundra procent här inne.

Skriva om allt, tex sin trassliga barndom.

Jag personligen tycker att man kan skriva vad som passar en själv.

Ibland vågar man inte öppna upp sig helt för att man är rädd att såra andra i sin omgivning.

Prata med dom och fråga om det går bra.

Vill man inte så kan man alltid ha en anonym blogg. Där man skriver under synonym namn.

Jag tycker det är så hemskt när föräldrar inte älskar sina barn.

När barnen inte får den trygghet och kärlek dom behöver.

Blir så ledsen när föräldrar inte behandlar sina barn med respekt.

Hur kan man begära att barn ska göra det tillbaka?

Jag sitter inte här och säger att jag är världens bästa mamma.

Misstagen är säkert många som jag har gjort under alla åren.

Men en sak är säker.

Jag älskar mina barn av hela mitt hjärta. Jag finns där för dom dygnet runt. Aldrig någonsin skulle jag vända dom ryggen när dom behöver mig.

Jag vet att dom vänder inte mig ryggen.

När jag fick mina barn för första gången på mitt bröst efter förlossningen fylldes mitt hjärta av kärlek. Nu har vi skapat ett livslångt kontrakt mellan oss. Ett kontrakt fyllt av kärlek, respekt och tillit.

Lite tankar inom mig bara :)

Många kramar mina vänner <3

Kärleken kan vara ett helvete.

Jag träffade min man 2003 på hösten.

Det var kärlek vi första kontakten. Kändes som man träffat sin själ.

Idag när jag sitter med facit i handen finns det blandade känslor.

Känslor som blandas av kärlek och sorg.

Ibland tänker jag på hur jag kunde välja att stanna.

Hur kunde jag tillåta att bli sårad så mycket?

Varför blundade jag?

Samtidigt är jag glad att jag orkade kämpa.

För jag älskar verkligen min man.

Mina frågor är många som jag aldrig får svar på.

Varför han fortsatte att såra mig i alla år?

Varför behövdes det en cancer diagnos för att han skulle vakna?

Inse vad jag betyder och att jag finns.

Dessa tankar har börjat komma nu när jag märker att vi glider ifrån varandra.

Jag sköter hans stomi. Byter påse, tvättar och håller det rent och snyggt.

Sköter alla markservice. Känner att det är mest jag som håller kontaken med hans barn och barnens mamma.

Varför kan han inte visa mer uppskattning?

Inse vad jag verkligen gör för honom. Att jag gör allt detta för jag älskar honom.

Jag gör allt för att han ska se hur mycket han betyder för mig.

Ge han uppskattning och kärlek.

Fan vad jag låter otacksam. Men det är jag inte.

Jag är så tacksam för att han finns i mitt liv.

Han sköter sitt arbete som han älskar.

Han finns där för mina barn när dom behöver hjälp med skolarbete eller andra saker.

Det finns en som verkligen förstår mig. Hon läser min blogg och hon är den ende som jag känner att jag kan prata med.

Du vet vem du är. Skriver inga namn så det inte blir fel. Du fattar vad jag menar.

Hon är den ende som känner min man till hundra procent.

Jag älskar dig min älskade man.

Önskar bara att du kunde visa lite mer tillbaka.

Kram mina vänner <3

Idag tänkte jag skriva om abort.

Idag fick vi besök av en vän till oss båda.

Vi började prata om barn och abort.

Då berättade jag om min abort.

1980 när jag var 14 år (skulle fylla 15 i december) var jag gravid.

Hade mens hela graviditeten så jag visste inte att jag var med barn.

Mamma upptäckte att jag hade blivit rund om magen och att det inte stod rätt till. Mina föräldrar var skilda då. Den helgen var jag på besök hos min mamma eftersom jag var boende hos min far.

Hon ville jag skulle till gynmottagningen på måndagen för undersökning.

Vi kom dit och Ja jag var gravid. Enligt deras beräkningar var jag i vecka 9.

Ultraljud skulle göras några dagar senare.

Min mamma var helt förtvivlad att jag var gravid. Jag tog väl inte så hårt på detta. Förstod nog inte riktigt hur det var egentligen.

Några dagar senare kom jag till ultraljudet. Då upptäckte dom att jag var längre gången i graviditeten än vad dom räknat med. Vilket gjorde allt mer komplicerat.

Det var inget tal om att jag skulle behålla barnet. Så tid för abort beställdes.

Måndagen skulle jag infinna mig på sjukhuset för inläggning. Pappa följde med mig upp. När dom skulle ropa in mig så gick han.

Nu skulle jag ner till operation. Där fick jag massor av medicin för påbörja aborten.

Nu kom jag upp till BB avdelningen där jag skulle vänta på att aborten skulle fullföljas.

När det var dags så satt min mormor hos mig. Jag födde ett döfött foster i sängen. Dom körde ner mig till operation för avsluta.

Vad skulle jag ha gjort?

På den tiden var man tvungen att lyda sina föräldrar. Jag ville verkligen inte göra denna aborten. Men som jag fick höra hela tiden........

Barn kan inte föda barn.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 11 och ett halvt år. Ingen hade pratat med mig om sex och samlevnad.

När jag träffade min kille visste jag inte att jag gjorde fel.

Visste inget om skydd eller nåt.

Jag lägger inte skulden på någon. Inte mina föräldrar eller på killen.

'Jag lägger den på mig själv.

Jag kunde sagt NEJ

Jag har mått så dåligt i 31 år för denna abort.

Kan inte släppa taget om den

Än idag kan jag inte fatta att jag fick göra en abort i det stadiet.

Att jag fick föda fram det.

Hur kunde dom tillåta det?

Skulle mina döttrar bli gravida eller min sons flickvän skulle jag ALDRIG råda till abort.

Det beslutet måste dom ta själva.

Vill dom behålla barnet så ställer jag upp till hundra procent för dom.

Aldrig jag skulle tillåta att dom känner som jag gjort i 31 år.

Det finns en sorg inom mig som aldrig läker.

Ibland sitter jag och tänker om det hade blivit en flicka eller pojke.

I november i år skulle mitt barn fylla 31 år.

Fan att livet ska vara så hårt.

Hoppas ingen dömer mig när ni läst detta.
Jag är ingen dålig männsika

Kram mina vänner <3

Äntligen känner jag en förändring i kroppen efter tabletterna.

Huvudvärken som jag har haft varje dag finns inte kvar. Är så lycklig att jag känner mig piggare :)

I natt var vi ute på en nattpromenad. Jag, Uffe, Emmy, Anders och hunden.

Helt underbart att känna sig pigg igen att det är roligt att ta promenader.

Familjen har redan sett förändring på mig. Att jag har blivit piggare och gladare.

Känns helt underbart.

Kanske man kan få positiva tankar nu när man känner sig piggare.

Idag fick vi oväntat besök av Stasse :)

Uffe tycker det är så trevligt att träffa honom. Han gjorde en tjej lycklig. Lotta fick ut och åka i hans stora fina rggarbil. Märket på bilen kan jag inte :)

Nu är det brottom. Måste hämta min son och hans flickvän. Tur man har en dotter som påminner :)

Kram mina vänner <3

Jag skrev i natt om att känner att Uffe och jag har glidit ifrån varandra lite.

Pratade lite med honom om det idag.

Han höll faktiskt med att han känner likadant.

DET SVARET VILLE JAG INTE HA

Jag vill verkligen inte förlora min man.

Jag älskar honom så innerligt mycket.

Vi måste hitta tillbaka till varandra.

Han sa det också. Att vi måste börja vårda vårt äktenskap.

Vi måste verkligen lägga allt åt sidan.

Börja överraska varandra :)

Hitta på lite olika saker när vi är lediga.

I morgon hade jag tänkt att vi skulle ta bilen och åka ut på en liten picknick.

Vi får se vart vi hamnar.

Min älskade man.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Du är mitt syre, min styrka och min själ.

Utan dig är jag inte hel

Tåren rinner på min kind av rädsla.

Rädsla att förlora dig

Kärleken är ingen man kan ta för givet.

Utan omsorg försvinner den.

Kram mina vänner <3